Jag var ute en tidig vårdag på en liten ”depparrunda”. Måste gå en sväng ibland för att få tänka och känna i fred och reda ut mina tankar. Alla snackar om hur de längtar efter våren och sommaren och hur dåligt de mår av vintern och mörkret, kylan och slasket.

   Jag längtar också! Men den här dagen lyste våren och sommaren med sin frånvaro. Just då var det vårvinter med slask, kyla, värme och blåst. Jag måste stå ut med att leva i den årstid som är. Men runt omkring mig fanns människor som redan levde i vårens och sommarens tid. Det gjorde inte jag. Men inom mig fanns en längtan att kunna göra det, kanske…

   På morgonen hade jag läst tidningen. Det var inte några ljusa nyheter. Och jag tänkte på Rapport från kvällen innan. Gode Gud, vad är det för värld vi lever i, tänkte jag. Varför gör människor så mycket ont mot varandra? Mina tankar dröjer kvar en stund hos mig själv. Tänk vad bra jag har det. Hur svårt kan det va´ att uppfatta tryggheten och friheten här och nu?

   Tankarna far runt inne i huvudet på mig. Tankar hörs bra när man tar sig en runda i naturen. Jag får syn på mina händer. Tänk vad fantastiska våra händer är. Med dem kan man arbeta, hjälpa, smeka, hälsa, trösta… Händerna kan verkligen uttrycka känslor. Vad än våra händer rör vid, så lämnar vi fingeravtryck. På väggar, möbler, dörrhandtag, böcker, papper – jag allt! Det är oundvikligt. Med vår beröring lämnar vi igenkänningstecken.

   Vart jag än går i dag önskar jag att jag också ska få lämna hjärtavtryck. Avtryck av vänlighet och uppriktig omtanke. Att få vara en vän. Du och jag är gåvor till varandra. Låt oss sträcka fram våra händer och lämna hjärtavtryck i vår värld.

   Under min promenad kommer jag fram till en gammal igenväxt trädgård. Där har det stått ett hus för länge sedan. Trädgården är nu en mängd kullar, träd och snår.  Jag strövar planlöst omkring en stund. Helt plötsligt får jag se fullt av små, små solar i det förtorkade gräset – Tussilago! Att man kan bli så glad av att bara få se vårens allra första Tussilago. Det känns i hela kroppen! Jag vänder stegen hemåt igen och förundras över den befriande känslan av att vara människa som kan känna glädje på detta sätt.

   Det är nog inte så dumt ändå att leva i vårvinterns tid. Om inte den fanns, hur skull då våren kunna komma till oss? Var skulle då glädjen över de första vårlökarnas färgprakt ta vägen, eller känslan av lust som fyller oss i lövsprickningens tid? Vart skulle känslorna av förväntan och tillfredsställelse ta vägen när naturen skiftar från grått till färgsprakande prakt! Kanske är det så, att glädjen och lusten till livet hör samman med det som är givet som en gåva i livet.

Med dessa ord vill jag hälsa alla välkomna till vår nya fina hemsida.

Ingalill Dahlgren Nyberg
Pastor Furubackskyrkan